cour des miracles

En plats de kallar Lyckan 2006

"John har svikit Mia och tappat bort henne. Hans enda utväg blir att varje fredag under hösten gå till lusthuset, lysa upp det med papperslyktor och spela sin och Mias egen melodi för hög volym. Det börjar gå rykten om den lilla parken Lyckan. Till slut får Mia höra dem. Och hon kommer."
Ying Toijer-Nilsson i SvD

"Sandén skapar fin sommarstämning, inte minst genom att låta det skira och fagra genomströmmas av ensamhet och smärta."
Petter Lindgren i Aftonbladet

"Det är skickligt skildrat, med många humoristiska poänger, och framför allt har Sandén fint handlag med att filtrera sinnesintryck genom deras respektive världsuppfattningar, deras högst olika referensramar."
John Swedenmark i Göteborgs-Posten

"Jag har läst denna historia med god behållning. Den är vacker utan att bli det minsta patetisk och vem av oss kan ärligt säga att vi inte letar efter den plats de kallar lyckan?"
Åsa Pettersson på Dagensbok.com

"... den kärlekshistoria som följer är varken schablonartad eller krystat okonventionell. Den är helt enkelt sann. Sandén har verkligen lyckats att med oerhört enkla medel skapa en modern kärlekshistoria som jag kommer att bära med mig i hjärtat länge."
Oscar Nilsson i SDS

Anna d'Arc 2007

En sång för de utsatta och utstötta

BOKEN. ”Oskar struntade i om en film var grynig eller hade knastrigt ljud. Det var berättelserna han var ute efter. På något konstigt sätt blev ens eget liv lite mindre skrämmande om man kunde känna igen det i en historia som någon annan berättade.”
Fiktionen som styrka och tröst. Anna d´Arc av Mårten Sandén är en sång för de utsatta, de utstötta, de utpekade. Där finns Oskar, visserligen bara näst tjockast i plugget men sedan fjärde klass plågad och förnedrad till osynlighet och självmordstankar, som började läsa böcker bara för att det i skolbiblioteket gick att gömma sig för täckjackorna, som han ända in till sista kapitlet kallar sina angripare för. Anonymiseringen ger honom kanske nödvändig distans, och varför skulle de kallas vid namn när han för dem bara är Bögen?

Varför Oskar ännu inte använt den nödutgång från livet han sparat ihop och gömt i en burk i ventilen, det vet han inte riktigt. Det är ju förstås de där glimtarna av något annat, en stund i skogen med hunden, en vacker morgon.
Och så är det Anna. Anna Kovacs. Hennes morsa städar på skolan, själv har hon assistent och diagnos, den bokstavskombination som är modern för tillfället, som skolbibliotekarien med icke dolt förakt säger, hon menar att Anna bara lider av livslust. Den rastlösa, högljudda, illa klädda tjejen med otvättat hår har så vitt han vet aldrig lagt märke till Oskar, men han ser henne. Varje dag. Hon lyser. Lyser och dansar och lever, Oskars motsats.
Lika klaustrofobiskt som Oskars liv ter sig där han smyger runt och försöker att inte märkas, skildras hela det lilla brukssamhället där Mårten Sandéns andra klassdrama utspelar sig. ”En plats de kallar Lyckan” överraskade efter raden av lättsmälta Petrinideckare, här har pennan, språket med välfångad dialog och bra bilder, och de sociala konfrontationerna skärpts ytterligare till en av årets starkaste böcker.

Livsutrymmet i byn krymper i takt med att brukets verksamhet flyttas utomlands och köpcentret i stan tar hand om handeln. STIL-butiken är ensam kvar bland brunpappade fönster längs centralgatan, på Statt startar man disko. Längtan ut, att bli vuxen, cool och vara sedd kan bli dyrköpt för tonårstjejer, ett otäckt övergrepp är en av de händelser som rubbar maktens cirklar i byn – för en kort tid. En annan katalysator är Fredrik, inflyttad från USA begriper han sig inte på gränser och skrankor och blir trots att han tillhör brukspatronernas familj vän med Oskar och ihop med Anna, under en tid normaliseras läget för de båda.

Men överheten vinner alltid, olja och vatten blandar sig inte, författaren ger oss inget som helst hopp där. Drottningen av nionde klass, Elisabeth Asker, bruksdirektörens dotter, tar snabbt tillbaks sin tillfälligt förlorade pondus och ser till att kaka får maka. Vad det betyder för andra skiter hon fullständigt i. Föraktet för De Andra kan väl inte uttryckas bättre än i mamma Askers middagskonversation: ”‘Johannessons fru är visst otrogen’, sa hon. ‘Mera lax, någon?’”
Med växlande perspektiv skildras effektivt hur förtrycket fortplantar sig nedåt i rangskalan, den nidavbildade politikern klämmer till studierektorn Johannesson, direktören som är kompis med politikern klämmer till studierektorn, den otrogna hustrun slänger ut studierektorn, studierektorn tar i sin tur ut sin maktlöshet och frustration på de unga.

Bilden av skolhelvetet ger rysningar – delvis av igenkännelse. Om litteraturens främsta uppgift är att beröra lyckas Mårten Sandén med råge, det svider i skinn och ögon, jag gråter särskilt för Oskar även om ingen i boken gör det. Föräldrarna är också för upptagna, av arbetslöshet och egna problem. Men hoppet då? Det som det sägs måste finnas i böcker för unga? Det osminkade skildrandet av hur jävligt livet kan vara är paradoxalt nog en tröst. Och en tunn ljusstråle släpps in på slutet, tack vare möjligheten och konsten att berätta historier faktiskt. Grymt bra.

Agneta Edwards i Helsingborgs Dagblad 10 december2007

Hemskheter utan slut. Mårten Sandén har skrivit en av höstens bästa.

Det finns en oskriven regel i barn- och ungdomsböcker: det måste finnas ett hopp, en tilltro till att framtiden ska bli bättre än det bedrövliga nuet. Jag är inte säker på att den regeln alltid är av godo. Det finns en annan sorts befrielse i de böcker som vågar erkänna hur urdjävligt livet kan vara.

I "Anna d'Arc" beskriver Mårten Sandén med en osannolikt skicklig tonträff den mobbade Oskars verklighet, detalj för detalj. Läsaren tvingas se precis vad som händer skuggan som smyger längs korridorväggarna, som inte vill synas, inte vill finnas, och nästan är osynlig för alla. Han har till och med en utväg för att försvinna helt och hållet, den dag när han inte längre orkar.

"Anna d'Arc" utspelar sig i en kvävande sluten miljö, det döende lilla brukssamhället där enstaka dammiga affärer kantar en gata som man i bästa fall passerar på väg till större och mer moderna stormarknader. De gamla brukspatronernas makt lever kvar och förs vidare av deras barn.

I skolan är överklassflickan Elisabeth Asker den självklara härskaren över flickorna i nionde klass, medan den ensamstående städerskans dotter Anna Kovacs givetvis tillhör de utstötta. Inte bara genom arv, utan också genom att vara för mycket, för intensivt levande - så intensiv att hon förses med en personlig assistent och en diffus diagnos.

Mårten Sandén skriver skickligt och i den naturalistiska tradition där människor och deras livsvillkor beskrivs som kemiska ämnen som reagerar tillsammans. I "Anna d'Arc" blir svenskamerikanska Fredrik en katalysator, pojken som kommer tillbaka och inte ser var klassgränserna går. Han är en förhoppning, och blir precis som bibliotekarien en dröm om möjlig förändring för de utstötta.

Men hur mycket ändras livet när man blir äldre? De vuxna beskrivs om möjligt som ännu mer instängda. Studierektor Johannesson har blivit en svettigt bockande trasa inför överheten, han som en gång lärde sig att även arbetare hade något att hoppas på. Han börjar förstå att den tiden bara var en parentes.

Det går åt helvete för de flesta, och förnedringen kan alltid bli större just när man trodde att man befann sig på botten. Men Mårten Sandén för ändå in ett märkligt stråk av hopp just genom att erkänna förnedringen.

Mårten Sandén är mest känd för sina serie Petrinideckare, välskrivna bruksböcker för yngre tonåringar. I både "Anna d'Arc" och "En plats de kallar lyckan" (2005) visar han något helt annat: ett iskallt klassraseri som han vässar långt utöver det vanliga. "Anna d'Arc" är bland det bästa jag har läst i höst."

Lotta Olsson i DN 20 oktober 2007

"Om kärlek så intensiv att det gör ont, utanförskap, makt och förändring handlar den fantastiskt bra boken Anna D'Arc av Mårten Sandén. Huvudperson i boken är Oskar, killen som går i nian och i skolan för det mesta är osynlig, förutom då "täckjackorna" ser honom, slår honom, förnedrar honom och skriker saker som "bögjävel" och "fetto" efter honom.

Oskar håller mest till i biblioteket där han får vara i fred för mobbarna. En annan fördel med biblioteket är chansen att få syn på Anna. Anna är - tvärtom mot Oskar - väldigt synlig på skolan. För synlig tycker vissa. Anna följer sina egna regler, bryr sig inte om vad andra tycker och är aldrig helt stilla. Dessutom har Anna de vackraste mest glödande mörka ögon som finns i hela världen. Annas ögon är det som håller Oskar kvar i livet när han om nätterna kramar burken med vita piller under kudden.

En dag börjar Fredrik på skolan, han har bott i USA under sin uppväxt. Fredriks släkt har länge varit den som bestämmer i bygden. Hans syssling Elisabeth är den populäraste tjejen på skolan. Fredrik blir oväntat vän med Oskar och de gamla invanda rollerna som finns på skolan och i den lilla stad där de bor börjar sakta men säkert bytas ut.

Läs den, läs den, läs den - en bok där det hela tiden händer oväntade saker och som man inte kan lägga ifrån sig förrän den är utläst (och knappt då heller...)."

Barn- och ungdomsbibliotekarierna på Trelleborgs bibliotek 30 november 2007
http://bastaboken.blogspot.com/

"I höst kommer det en ungdomsbok som ni alla måste läsa. Det är Mårten Sandéns nya bok Anna d'Arc. Apbra. Säljande beskrivning:

Någonstans i Sverige finns en bruksort som sakta håller på att dö. Jobben flyttar till Kina, de utbrända går stavgång längs elljusspåret och i en högstadiekorridor upptäcker den mobbade Oskar att värstingen Anna är vackrast i världen. Anna d’Arc handlar om att leva i en sömnig liten ort, om att gå på högstadiet och slåss i den eviga statusstriden, om att vara utanför, om kärlek, korkade vuxna och en smula revansch.

Jag kan inte sluta tänka på den. Jag tror att jag eventuellt älskar den."
Lisa Bjärbo på bloggen Onekligen

"I höst kommer Mårten Sandén (som till exempel har skrivit En plats de kallar lyckan) med en ny ungdomsbok som jag precis har läst. Eller precis och precis, det var egentligen en vecka sedan, men jag kan verkligen inte sluta tänka på den. Den är så bra! SÅ HIMLA BRA! Den biter sig fast och släpper inte taget och jag önskar nästan att jag inte hade läst den så att jag hade den kvar.

Missa inte Anna d′Arc i höst. Lova det."
Lisa Bjärbo på Ungbloggen.

"Har sett den märkliga, annorlunda och helt underbara serien Twin Peaks igen. Kväll efter kväll har vi suttit och tittat på de första åtta avsnitten, hela familjen. Den är långsam, mystisk, ruggig och knäpp men den håller, trots att den är 17 år gammal [...] Sedan läste jag den kommande tonårsboken Anna d´Arc av Mårten Sandén om ungdomar i ett nedläggningshotat brukssamhälle. Åh, vilken bra bok! Det är så träffsäkert och gripande skildrat; karaktärerna, miljön och historien – hur det kan bli i relationerna mellan människor i ett litet dystert samhälle där familjerna har känt varandra i generationer. Förstod ännu mer varför jag tyckte den var så himla bra när jag pratade med förläggaren om den. Hon berättade att författaren sagt att den i grunden är en blandning mellan Hem till byn och – ja, just det – Twin Peaks."
Ann Sköld Nilsson på Ungbloggen

JAG VET ATT NI KAN TA VARA PÅ DET. HOPPAS NI GILLAR NUMMER TJUGOTVÅ EXTRA MYCKET. RING OM DET ÄR NÅGOT, NI H0R NUMRET.

Au Moyen Age, la Cour des Miracles était une cour parisienne abritée par la rue Saint-Sauveur, la rue de la Mortellerie et la rue de la Truanderie. La police ne venait que rarement dans ce quartier délabré et sombre. La Cour logeait des mendiants, des aveugles, des paralysés, des nains et toutes sortes de personnages tous plus répugnants les uns que les autres. La journée, ceux-ci se rendaient dans les plus beaux quartiers de Paris, et profitaient de leur laideur pour apitoyer les bourgeois, afin que ceux-ci leur donnent l’aumône. En réalité, aucun d’eux ne souffrait réellement d’un quelconque handicap. On qualifie aujourd’hui un lieu de "Cour des Miracles" lorsqu’il semble mal fréquenté et que l’on ose à peine s’y aventurer.

Om Mårten Sandéns ungdomsböcker på Rabén & Sjögren
	En plats de kallar Lyckan 2006 "John har svikit Mia och tappat bort henne. Hans enda utväg blir att varje fredag under hösten gå till lusthuset, lysa upp det med papperslyktor och spela sin och Mias egen melodi för hög volym. Det börjar gå rykten om den lilla parken Lyckan. Till slut får Mia höra dem. Och hon kommer." Ying Toijer-Nilsson i SvD "Sandén skapar fin sommarstämning, inte minst genom att låta det skira och fagra genomströmmas av ensamhet och smärta." Petter Lindgren i Aftonbladet "Det är skickligt skildrat, med många humoristiska poänger, och framför allt har Sandén fint handlag med att filtrera sinnesintryck genom deras respektive världsuppfattningar, deras högst olika referensramar." John Swedenmark i Göteborgs-Posten "Jag har läst denna historia med god behållning. Den är vacker utan att bli det minsta patetisk och vem av oss kan ärligt säga att vi inte letar efter den plats de kallar lyckan?" Åsa Pettersson på Dagensbok.com "... den kärlekshistoria som följer är varken schablonartad eller krystat okonventionell. Den är helt enkelt sann. Sandén har verkligen lyckats att med oerhört enkla medel skapa en modern kärlekshistoria som jag kommer att bära med mig i hjärtat länge." Oscar Nilsson i SDS Anna d'Arc 2007 En sång för de utsatta och utstötta BOKEN. ”Oskar struntade i om en film var grynig eller hade knastrigt ljud. Det var berättelserna han var ute efter. På något konstigt sätt blev ens eget liv lite mindre skrämmande om man kunde känna igen det i en historia som någon annan berättade.” Fiktionen som styrka och tröst. Anna d´Arc av Mårten Sandén är en sång för de utsatta, de utstötta, de utpekade. Där finns Oskar, visserligen bara näst tjockast i plugget men sedan fjärde klass plågad och förnedrad till osynlighet och självmordstankar, som började läsa böcker bara för att det i skolbiblioteket gick att gömma sig för täckjackorna, som han ända in till sista kapitlet kallar sina angripare för. Anonymiseringen ger honom kanske nödvändig distans, och varför skulle de kallas vid namn när han för dem bara är Bögen? Varför Oskar ännu inte använt den nödutgång från livet han sparat ihop och gömt i en burk i ventilen, det vet han inte riktigt. Det är ju förstås de där glimtarna av något annat, en stund i skogen med hunden, en vacker morgon. Och så är det Anna. Anna Kovacs. Hennes morsa städar på skolan, själv har hon assistent och diagnos, den bokstavskombination som är modern för tillfället, som skolbibliotekarien med icke dolt förakt säger, hon menar att Anna bara lider av livslust. Den rastlösa, högljudda, illa klädda tjejen med otvättat hår har så vitt han vet aldrig lagt märke till Oskar, men han ser henne. Varje dag. Hon lyser. Lyser och dansar och lever, Oskars motsats. Lika klaustrofobiskt som Oskars liv ter sig där han smyger runt och försöker att inte märkas, skildras hela det lilla brukssamhället där Mårten Sandéns andra klassdrama utspelar sig. ”En plats de kallar Lyckan” överraskade efter raden av lättsmälta Petrinideckare, här har pennan, språket med välfångad dialog och bra bilder, och de sociala konfrontationerna skärpts ytterligare till en av årets starkaste böcker. Livsutrymmet i byn krymper i takt med att brukets verksamhet flyttas utomlands och köpcentret i stan tar hand om handeln. STIL-butiken är ensam kvar bland brunpappade fönster längs centralgatan, på Statt startar man disko. Längtan ut, att bli vuxen, cool och vara sedd kan bli dyrköpt för tonårstjejer, ett otäckt övergrepp är en av de händelser som rubbar maktens cirklar i byn – för en kort tid. En annan katalysator är Fredrik, inflyttad från USA begriper han sig inte på gränser och skrankor och blir trots att han tillhör brukspatronernas familj vän med Oskar och ihop med Anna, under en tid normaliseras läget för de båda. Men överheten vinner alltid, olja och vatten blandar sig inte, författaren ger oss inget som helst hopp där. Drottningen av nionde klass, Elisabeth Asker, bruksdirektörens dotter, tar snabbt tillbaks sin tillfälligt förlorade pondus och ser till att kaka får maka. Vad det betyder för andra skiter hon fullständigt i. Föraktet för De Andra kan väl inte uttryckas bättre än i mamma Askers middagskonversation: ”‘Johannessons fru är visst otrogen’, sa hon. ‘Mera lax, någon?’” Med växlande perspektiv skildras effektivt hur förtrycket fortplantar sig nedåt i rangskalan, den nidavbildade politikern klämmer till studierektorn Johannesson, direktören som är kompis med politikern klämmer till studierektorn, den otrogna hustrun slänger ut studierektorn, studierektorn tar i sin tur ut sin maktlöshet och frustration på de unga. Bilden av skolhelvetet ger rysningar – delvis av igenkännelse. Om litteraturens främsta uppgift är att beröra lyckas Mårten Sandén med råge, det svider i skinn och ögon, jag gråter särskilt för Oskar även om ingen i boken gör det. Föräldrarna är också för upptagna, av arbetslöshet och egna problem. Men hoppet då? Det som det sägs måste finnas i böcker för unga? Det osminkade skildrandet av hur jävligt livet kan vara är paradoxalt nog en tröst. Och en tunn ljusstråle släpps in på slutet, tack vare möjligheten och konsten att berätta historier faktiskt. Grymt bra. Agneta Edwards i Helsingborgs Dagblad 10 december2007 Hemskheter utan slut. Mårten Sandén har skrivit en av höstens bästa. Det finns en oskriven regel i barn- och ungdomsböcker: det måste finnas ett hopp, en tilltro till att framtiden ska bli bättre än det bedrövliga nuet. Jag är inte säker på att den regeln alltid är av godo. Det finns en annan sorts befrielse i de böcker som vågar erkänna hur urdjävligt livet kan vara. I "Anna d'Arc" beskriver Mårten Sandén med en osannolikt skicklig tonträff den mobbade Oskars verklighet, detalj för detalj. Läsaren tvingas se precis vad som händer skuggan som smyger längs korridorväggarna, som inte vill synas, inte vill finnas, och nästan är osynlig för alla. Han har till och med en utväg för att försvinna helt och hållet, den dag när han inte längre orkar. "Anna d'Arc" utspelar sig i en kvävande sluten miljö, det döende lilla brukssamhället där enstaka dammiga affärer kantar en gata som man i bästa fall passerar på väg till större och mer moderna stormarknader. De gamla brukspatronernas makt lever kvar och förs vidare av deras barn. I skolan är överklassflickan Elisabeth Asker den självklara härskaren över flickorna i nionde klass, medan den ensamstående städerskans dotter Anna Kovacs givetvis tillhör de utstötta. Inte bara genom arv, utan också genom att vara för mycket, för intensivt levande - så intensiv att hon förses med en personlig assistent och en diffus diagnos. Mårten Sandén skriver skickligt och i den naturalistiska tradition där människor och deras livsvillkor beskrivs som kemiska ämnen som reagerar tillsammans. I "Anna d'Arc" blir svenskamerikanska Fredrik en katalysator, pojken som kommer tillbaka och inte ser var klassgränserna går. Han är en förhoppning, och blir precis som bibliotekarien en dröm om möjlig förändring för de utstötta. Men hur mycket ändras livet när man blir äldre? De vuxna beskrivs om möjligt som ännu mer instängda. Studierektor Johannesson har blivit en svettigt bockande trasa inför överheten, han som en gång lärde sig att även arbetare hade något att hoppas på. Han börjar förstå att den tiden bara var en parentes. Det går åt helvete för de flesta, och förnedringen kan alltid bli större just när man trodde att man befann sig på botten. Men Mårten Sandén för ändå in ett märkligt stråk av hopp just genom att erkänna förnedringen. Mårten Sandén är mest känd för sina serie Petrinideckare, välskrivna bruksböcker för yngre tonåringar. I både "Anna d'Arc" och "En plats de kallar lyckan" (2005) visar han något helt annat: ett iskallt klassraseri som han vässar långt utöver det vanliga. "Anna d'Arc" är bland det bästa jag har läst i höst." Lotta Olsson i DN 20 oktober 2007 "Om kärlek så intensiv att det gör ont, utanförskap, makt och förändring handlar den fantastiskt bra boken Anna D'Arc av Mårten Sandén. Huvudperson i boken är Oskar, killen som går i nian och i skolan för det mesta är osynlig, förutom då "täckjackorna" ser honom, slår honom, förnedrar honom och skriker saker som "bögjävel" och "fetto" efter honom. Oskar håller mest till i biblioteket där han får vara i fred för mobbarna. En annan fördel med biblioteket är chansen att få syn på Anna. Anna är - tvärtom mot Oskar - väldigt synlig på skolan. För synlig tycker vissa. Anna följer sina egna regler, bryr sig inte om vad andra tycker och är aldrig helt stilla. Dessutom har Anna de vackraste mest glödande mörka ögon som finns i hela världen. Annas ögon är det som håller Oskar kvar i livet när han om nätterna kramar burken med vita piller under kudden. En dag börjar Fredrik på skolan, han har bott i USA under sin uppväxt. Fredriks släkt har länge varit den som bestämmer i bygden. Hans syssling Elisabeth är den populäraste tjejen på skolan. Fredrik blir oväntat vän med Oskar och de gamla invanda rollerna som finns på skolan och i den lilla stad där de bor börjar sakta men säkert bytas ut. Läs den, läs den, läs den - en bok där det hela tiden händer oväntade saker och som man inte kan lägga ifrån sig förrän den är utläst (och knappt då heller...)." Barn- och ungdomsbibliotekarierna på Trelleborgs bibliotek 30 november 2007 http://bastaboken.blogspot.com/ "I höst kommer det en ungdomsbok som ni alla måste läsa. Det är Mårten Sandéns nya bok Anna d'Arc. Apbra. Säljande beskrivning: Någonstans i Sverige finns en bruksort som sakta håller på att dö. Jobben flyttar till Kina, de utbrända går stavgång längs elljusspåret och i en högstadiekorridor upptäcker den mobbade Oskar att värstingen Anna är vackrast i världen. Anna d’Arc handlar om att leva i en sömnig liten ort, om att gå på högstadiet och slåss i den eviga statusstriden, om att vara utanför, om kärlek, korkade vuxna och en smula revansch. Jag kan inte sluta tänka på den. Jag tror att jag eventuellt älskar den." Lisa Bjärbo på bloggen Onekligen "I höst kommer Mårten Sandén (som till exempel har skrivit En plats de kallar lyckan) med en ny ungdomsbok som jag precis har läst. Eller precis och precis, det var egentligen en vecka sedan, men jag kan verkligen inte sluta tänka på den. Den är så bra! SÅ HIMLA BRA! Den biter sig fast och släpper inte taget och jag önskar nästan att jag inte hade läst den så att jag hade den kvar. Missa inte Anna d′Arc i höst. Lova det." Lisa Bjärbo på Ungbloggen. "Har sett den märkliga, annorlunda och helt underbara serien Twin Peaks igen. Kväll efter kväll har vi suttit och tittat på de första åtta avsnitten, hela familjen. Den är långsam, mystisk, ruggig och knäpp men den håller, trots att den är 17 år gammal [...] Sedan läste jag den kommande tonårsboken Anna d´Arc av Mårten Sandén om ungdomar i ett nedläggningshotat brukssamhälle. Åh, vilken bra bok! Det är så träffsäkert och gripande skildrat; karaktärerna, miljön och historien – hur det kan bli i relationerna mellan människor i ett litet dystert samhälle där familjerna har känt varandra i generationer. Förstod ännu mer varför jag tyckte den var så himla bra när jag pratade med förläggaren om den. Hon berättade att författaren sagt att den i grunden är en blandning mellan Hem till byn och – ja, just det – Twin Peaks." Ann Sköld Nilsson på Ungbloggen JAG VET ATT NI KAN TA VARA PÅ DET. HOPPAS NI GILLAR NUMMER TJUGOTVÅ EXTRA MYCKET. RING OM DET ÄR NÅGOT, NI H0R NUMRET. Au Moyen Age, la Cour des Miracles était une cour parisienne abritée par la rue Saint-Sauveur, la rue de la Mortellerie et la rue de la Truanderie. La police ne venait que rarement dans ce quartier délabré et sombre. La Cour logeait des mendiants, des aveugles, des paralysés, des nains et toutes sortes de personnages tous plus répugnants les uns que les autres. La journée, ceux-ci se rendaient dans les plus beaux quartiers de Paris, et profitaient de leur laideur pour apitoyer les bourgeois, afin que ceux-ci leur donnent l’aumône. En réalité, aucun d’eux ne souffrait réellement d’un quelconque handicap. On qualifie aujourd’hui un lieu de "Cour des Miracles" lorsqu’il semble mal fréquenté et que l’on ose à peine s’y aventurer.